Åska, blixt och dunder!

Man ska tydligen vara försiktig med vad man önskar sig. Nu har det åskat och regnat i en veckas tid här på västkusten. Det är inga nådiga åskväder heller, liknar tropiska, faktiskt. Fast allt det brunbrända på gräsmattan utanför är ett minne blott.
Hösten kom fort, det är mörkt och ruggigt, precis som det ska vara, men efter denna långa heta sommar så är det skönt med mer normala temperaturer. Vi kan ju fortfarande sitta ute mellan skurarna.
Dessutom är det *kantarellväder*!!
Med allt detta regn som har kommit så växer de så det knakar ute i skogarna. Vad jag saknar att inte längre kunna gå ut i skogen en sväng, för att plocka kantareller. När vi var bönder och bodde långt ute i ingenstans, så var det mitt stora nöje, att få strosa runt och leta svamp. Ni vet ju hur det är, man har ju sina favoritställen. Nu köper jag dem på burk, när längtan blir för stor.
Det är inte lika gott, men det duger.
Förra hösten fick jag torkad svamp från min kompis i Finland. Det var en skänk från ovan och vi njöt så länge det varade.
Sommaren lider mot sitt slut i alla fall, snart börjar skolorna igen.
Det har varit en märklig sommar. Krig och elände som känns av även här hemma.
De flesta av oss känner väl någon med libanesisk bakgrund.
Tack och lov för vapenvilan, även om den är bräcklig. Detta är ju ofattbart hemsk. Stackars människor som ska försöka röja upp i all den bråten. Hur klarar man det egentligen? Så många som har mist precis allt de ägde och hade. Verkar som om alla moderna krig handlar om att skada och döda så många civila som möjligt. Plus att man skjuter sönder och samman precis allt.
Det var faktiskt med ärliga krig förr i tiden. Då slogs ju i alla fall soldater mot soldater och de flesta höga gubbar var med i striden. Man blåste till och med av för att ha matrast, bönestunder m.m. och sen började man igen.
Oftast drabbade man samma på en stor öppen plats så att striderna kunde bölja fram och tillbaka. Man visste i alla fall vem man slogs mot och varför.
Det som hände i Libanon var ju mer en kollektiv bestraffning, antar att det var därför man siktade in sig på civilbefolkningen. Tyvärr finns det inga vinnare i
denna konflikten. Bara ett ofattbart lidande.
Här hemma pågår en annan strid. Det närmar sig val och pajkastningen mellan
de olika aktörerna har precis börjat.
Jag har nog aldrig tidigare varit så utless på dem. De lovar guld och gröna skogar allihop, men sanningen är att de ljuger som den blinde slåss.
Politik idag handlar bara om att sko sig själv.
Grandma Maggie

Slut på semestern!

Så var det dags att gå tillbaka till jobbet, för alla de som har haft industrisemester. För oss innebär det att vi passar barnbarnen igen, före och efter dagmamma och fritids. Industriarbetande föräldrar har ju inte lätt med barnpassningen eftersom arbetstiderna oftast är tvåskift. Det har varit en fantastisk semester i år, med strålande sol och i varmaste laget, men det behöver väl alla som ska stå innestängda i industrier resten av året.
Jag fick det efterlängtade regnet,fast med lite mycket åska på köpet. Nu är det varmt igen och det blir säkert svettigt värre för alla de som ska börja jobba igen imorgon.
Ett av barnbarnen ska inskolas på fritids inför att förskolan börjar snart.
Han var väldigt spänd inför detta. Kusinen,vårt äldsta barnbarn börjar första klass om ett par veckor. Han är också förväntansfull.
De två kusinerna kom tillbaka hem i onsdags efter dagarna hos sin moster i Bålsta.
De hade haft ett par härliga dagar.
Det finns flera fina badplatser runt Bålsta, Mälaren är ju stor.
Sen drar det ihop sig till val. I år är det snurrigt värre och jag måste nog erkänna att för första gången har jag inte en susning om hur jag ska rösta.
För alla oss överskuldsatta så är det ju som att välja mellan kolera och pest. Det spelar ingen roll hur vi röstar. Vår situation blir inte bättre, snarare tvärtom.
Jag bävar inför framtiden.
Ändå så slipper vi i alla fall allt det lidande som pågår i Libanon och Israel.
Det är jag väldigt tacksam för, men jag lider med alla de som sitter fast i helvetet där. Pratade med en granne som precis hade kommit tillbaka från Libanon. Han berättade att han hade inte kunnat åka tillbaka på över 20 år, men i sommar blev det äntligen av. Efter bara en kort tid så small det och kämpandet för att ta sig hem hade varit fasansfullt. Han hade sett och upplevt tillräckligt, men han var glad att vara hemma här igen, även om han var orolig för alla släktingar därnere.
Vi kan naturligtvis inte ens föreställa oss hur det är. Det är helt säkert ett helvete på båda sidor, att leva med dessa ständiga bomber.
Hoppas innerligt att det kan bli ett slut på vansinnigheterna snart.
Denna gången har Israel gått för långt. Att skjuta sönder och samman stora delar av Libanon är inte klokt. Leder knappast inte till fred och samförstånd.
Undrar vem som ska betala för att bygga upp allt igen.
Undrar hur alla människor ska klara att överleva, när allt är så sönderbombat.
Det är en grym värld vi lever i.
Grandma Maggie