GLAD PÅSK!!

Ha en riktigt trevlig Påsk!! Fast den lär bli kall. Den där våren som alla pratade om tog ett litet uppehåll och det är riktigt kallt ute igen. Fast vi lyckades hitta några förskrämda vitsippor när vi var ute en sväng tidigare. Gräset har i alla fall börjat växa och lite vårblommar har vågat sig fram i rabatterna. Inne blev det riktigt *påskigt* i år, trots att jag egentligen inte är så förtjust i Påsken. Vet inte riktigt varför, men jag har alltid känt ett litet motstånd mot Påsken. Det slutar alltid med att jag i alla fall plockar fram det lilla jag har. Vi ska på påskmiddag till ena dottern och våra barnbarn lär vara utklädda och förväntansfulla. Hoppas bara det inte kommer för många påskkärringar och knackar på innan vi hinner iväg. I år hade jag inte råd med påskgodis, så det är så retligt att behöva säga nej.
Barn förstår ju inte alltid det, de blir bara så besvikna. Tyvärr är det inte mycket att göra åt det, finns det inte pengar så får man dra in på det man kan. I livets nödtorft ingår inte påskgodis.
Det har varit en lång vecka sedan förra fredagen. Då tvingades jag följa min älskade lille vovve till vetrinärstationen för att få hjälp med avlivning.
Dostoj hade hunnit bli 14 år så det var inget konstigt egentligen. Han fick ett långt liv med oss, men jisses vad tomt det blev utan min lille kompis. Han saknas så förfärligt!!
Det var inte så svårt att vara med honom in i det sista, han somnade bara så stilla och hade inte ont, det var sedan det blev fruktansvärt jobbigt. Att lämna honom och åka hem, kliva in och han fanns inte hemma längre. De första dagarna var bara bottenlös förtvivlan. Alla som har mist ett kärt husdjur vet vad jag menar. Man fattar inte att de är borta för man hör alla ljuden fortfarande.
Alla dagliga rutiner, som att gå på promenad 4-6 ggr/dygn. Vad hittar man på istället? Jag försöker gå ut ett par gånger om dagen bara för att jag behöver fortsätta gå, jag får inte bli sittande still med min sjukdom. Tack vara Dostoj så har jag lyckats hålla mig igång alla dess år. Nu gäller det att kämpa på i alla fall.
Tack och lov har jag mina kära nymfparakiter, så helt tyst är det inte, men oj vad saknaden är tung.
Vila i frid min lille kompis!
Grandma Maggie