Läste Aftonbladets artikelserie om barnen som kom hem ensamma efter Tsunamin. Behöver knappast nämna att det var med tårar i ögonen. Samtidigt så blir jag otroligt imponerad av styrkan att leva vidare, som så tydligt kommer fram hos dessa barn.Även över hur bra de har lyckats ordna upp sin egen situation.Däremot blir jag så förvivlat upprörd över hur samhället behandlar dem. Eller rättare sagt hur samhället totalt har svikit dem och deras anhöriga. Så mycket onödigt krångel.Vad är det för människor vi har i dessa positioner egentligen? De måste vara totalt befriade från all form av medkänsla. Inte mår jag bättre av att läsa om 12 åringen som väntar sitt eget syskon! Ingen från socialen ingrep där heller, trots att man tydligen visste om pappans tidigare bakgrund. Socialchefen anser att inget fel har begåtts och att ärendet har skötts av ytterst kompetenta handläggare!!
Sverige i ett nötskal numera. Ingen tar ansvar, ingen bryr sig.
Men jag bryr mig och lider med alla dessa barn som har det svårt.
Tänder det första ljuset i Advent för alla dem och hoppas innerligt att de får hjälp och stöd att leva vidare.
Grandma Maggie
Posts
2 comments:
Jag håller med.... mina ögon rann rätt duktigt också samtidigt som jag blir så jäkla arg....på soc och deras anhang.. Regeringen skall vi inte tala om ..*burr*
Heder till alla dessa människor som ställt upp för dessa barn helt ideelt samt tagit in dom till sig själva..sånt värmer
Lev väl
Affe
Ja du maggie . jag önskar att jag hade all den styrka som barnen har . Förundrats över hur vår sociala nätverk fungerar de hjälper inte ens barn som är i nöd ..
Post a Comment